I sina
höga, smala ”montrar” har Lars Fernell samlat fragment
av minnen från indiska impulser och från stora sportbragder,
men också från ohyggliga ”hjälpmedel” för
att dämpa psykoser, instrument vilka var i användning före
lyckopillrens tid. Kanske finns här några samband att begrunda.
Lars Fernell
rör sig i ett nutida sökande av de livsdimensioner som vi
i vår ”upplysta” tid förkastat, men aldrig riktigt
glömt. Hans verk är som arkeologiska fynd, men mera öppna
för fria tolkningar.
Tillsammans
har de båda konstnärerna på ett utomordentligt känsligt
sätt tagit in Konsthallens formrika rum och skapat en estetiskt vacker
installation, där deras respektive färgtoner, rött och
gult, spelar bra mot varandra. Men kanske hade verkens laddning kommit
bättre fram om de hållits mera samlade var för sig. Med
andra ord: innehållet tycks den här gången ha fått
stå tillbaka för en tilltalande utställningsform.
Torgny Åström
Torgnycv.astrom@swipnet.se
Ragnar
Schmid tycks mig mera obekymrat lekfull. Han roar sig med parafraser,
glada jubilarer, profiler, körsångare osv. Allt med en enkel
lätthet där allt tycks blir till för att det är så
otroligt roligt att hålla på. De olika karaktärerna i
de schematiska porträtten blir som lustiga personer i ett aldrig
avslutat komiskt drama. Ragnar Schmid ger oss möjligheter att i fantasin
låta karaktärerna uppträda i fiktiva små modeller,
vilka är som uppslag till scenlösningar. Pjäsen får
vi själva skriva. Hans bilder hålls estetiskt samman av ett
måleri som påminner om det gamla skiktmåleriets undermålningar,
med antydda valörer i röda toner.
Lars
Fernell, Monter "Varanasi" |